Val
I fredags firade jag och P 2år tillsammans och den dagen firades i stenshyttan utan barn. Jag totall urade petter med lite hjälp av min omgivning så åkte jag upp till stugen och fixade till med mat, ljus och brasa. Jag hade hela 2 packet stearin ljus i huset så det blev så jäkla varmt inne men ack så fint det var. Dukade med ett litet bord framför brasan och sedan hade jag mysat till det med 2 madrasser ihopsatta på golvet där vi låg och myste hela kvällen. Kvällen blev inte jätte långvarig då man inte är på hugget när man har en liten nyfödding där hemma som inte vill sova hela nätterna. Men kunde jag sova ändå? Nej! Jag vaknade typ varannan timme, vred och vände mig så jag fick mindre sömn än jag brukar men det var ändå skönt att inte ha någon ansvar.
Imorgon ska vi försöka ta oss in till gävle för att fixa pass till Albin så vi kommer iväg någon gång. Jag behöver verkligen komma bort ett litet tag nu känner jag, samla på mig lite krafter för nu är snart mitt bränsle helt slut och stilla vill vi inte stå, det har vi inte tid med.
Det här med att bli mamma är verkligen ingenting du kan förbereda dig på, du vet aldrig vad som väntar och du kan aldrig föreställa dig vad som komma skall. Jag kan säga att jag trodde aldrig att det skulle vara en sådann omställning som det vart och jag trodde inte mitt liv skulle ändras så mycket som det har gjort. Man läser om nyblivna föräldrar som är flyger på rosa moln när deras lille kommit ut. De är så förälskade i barnet och allt är frid och fröjd. Därför förväntas man känna så också när barnet väl kommer och sen när inte dom här lycko rusen kommer och man känner mer "hat" än kärlek så skakas man av vägen helt totalt. Så här ska det väl inte vara? Vart är kärleken till mitt barn?!
Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv men jag har heller aldrig varit så vilsen i mitt liv som jag är nu ...
Vet du Hanna. Jag tror inte på att de där rosa molnen svävar omkring hemma hos folk. Det är nog sen när barnen blir större som man mestdels minns det mysiga och puttenuttiga som man går runt och säger till folk "åh, lyllos dig, nu sitter du väl och myser hela dagarna"
Det är ju inte så att man sitter och myser timme efter timme... Det är ju så mycket som ska fixas och funka och så är man dötrött hela tiden plus att man kanske vill hinna med något annat än att mata och byta blöjor.
När vi fick Molly kände jag mig tidvis himla ensam, fast jag inte alls var det. Men mycket var jobbigt, men det får ju vara det och det får kännas förjävligt.
Eftersom jag aldrig fick några rosa moln att sväva runt på vare sig när jag var gravid eller nyss fått barn och nu har en snart 2.5 åring så vet jag att det blir bättre, roligare, lättare och ibland svårare men hela tiden på nya sätt. Dessutom förändras allt hela tiden även om man inte känner det precis när man är mitt i det.
Ja, vilket jäkla babblande från mig nu då. Men aja, jag bara tänkte att om det inte alltid känns skitkul så ville jag bara säga att det tyckte inte jag heller och det är helt okej att känna så.
